Vi styrde kosan åt det håll
Lola pekat och kom snart
fram till ett litet hus.
Runt huset låg en himla massa
stenar och en av
fönsterrutorna var trasig.
Vi knackade på dörren. En röst sa:
- Försvinn härifrån. Det blir inget mer
sprängande runt mitt hus. Tack och adjö.
- Vi tänker inte spränga nåt, sa jag.
- Vi vill bara fråga dig en sak,
fortsatte Mia.
Dörren öppnades försiktigt
på glänt och en röst sa:
- Fråga vad då?
- Om du sett till ett par öronkåpor
som tillhör Lola, sa jag.
- Nej absolut inte, aldrig på min
tid och inte en chans på
tusen att jag sett till dom,
sa rösten som förresten var Arvids.
Dörren skulle till att stängas
men Mia satte sin fot emellan.
- Kan du inte komma ut så att
vi får prata lite med dig, sa hon.
- Vi vill dig inget ont, fortsatte jag.
Dörren öppnades försiktigt
och ut kom Arvid.
- Hur var det nu med Lolas
öronkåpor, undrade Mia.
- Tja det kan väl hända att dom
ligger under en sten här någonstans,
sa Arvid men jag kommer
inte så noga ihåg vilken.
Vi såg oss omkring och såg att
det skulle ta oss flera veckor
att titta under alla stenar.
- Du kan inte tänka efter
riktigt noga då, sa jag.
- Det skulle jag väl kunna göra om
Lola lovar att inte spränga
mer runt mitt hus. Stenarna flög ju
som bålgetingar genom luften.
Och så måste hon lova
att reparera mitt trasiga fönster.
- Vi lovar att hon kommer
att göra som du vill, sa vi.
Visa oss nu under vilken sten dom ligger.
NEXT.
© Copyright j. johansson.