Han pekade på en sten alldeles
i närheten och när jag vände
på den låg öronkåporna där.
- Ge henne inte kåporna förrän
hon lovat det jag bett om.
- Det ska vi inte göra, sa Mia.
Innan vi gick tillbaka till Lola
käkade vi och vilade en stund.
- Har ni hittat mina öronkåpor,
frågade Lola när vi kom tillbaka.
- Det har vi gjort, sa Mia,
men innan vi lämnar tillbaka dom
så måste du lova oss två saker.
- Vad då, sa Lola.
- Att inte spränga i närheten av Arvids hus.
- Okey, sa hon och det andra.
- Att laga Arvids fönster
som gick sönder när
du var där och sprängde.
- Oj då, sa Lola. Ja men visst ska
jag laga fönstret och spränga
kan jag ju göra på andra ställen.
Arvid är min enda granne och honom
vill jag ju inte skrämma bort.
- Det låter bra, sa jag.
Här är dina öronkåpor.
- Ooo, tack så mycket,
sa Lola och pussade sina kåpor.
Nu kan jag fortsätta spränga utan
att det ringer i öronen, men inte i
närheten av Arvids hus förstås, tillade hon.
Följ bara stigen så kommer
ni fram till tunneln. Förresten,
ni kanske vill se när jag spränger
en stenbumling i tusen bitar.
- Nej, jag tror inte det.
Vi ska nog fortsätta på vår färd, sa Mia.
- Ni vill inte prova mina dynamitburgare
med lite krutstänk på då.
Dom kittlar så mysigt i magen.
- Kanske en annan gång, svarade jag.
Vi har just ätit och förresten är
dom nog lite väl magstarka
för oss men tack ändå.
NEXT.
© Copyright j. johansson.