- Liselott var namnet,
sa gumman i stolen
men alla kallar mig för Lola.
Det är inte ofta någon har
vägarna förbi i dessa trakter.
Vad kan jag göra för er då.
- Vi skulle behöva använda
din tunnel som går rakt
igenom berget, sa Mia.
- Vi är kungliga sakletare, tillade jag.
- Jaså, på det viset, sa Lola. Tja,
Kungen är respekterad och omtyckt
av alla så det skulle väl kunna gå bra.
- Tack det var snällt,
sa Mia och tänkte fortsätta.
- Stopp och ställ om och
bromsa upp lite va.
Jag kan inte låta er använda
tunneln förrän ni gjort mig en tjänst.
Mia och jag tittade på varandra.
Varför var vi tvungna att göra alla
en tjänst innan vi fick gå vidare.
- Vad är det du behöver
hjälp med då, frågade Mia.
- Jo det är så att jag har tappat
bort mina fina öronkåpor och
utan dom kan jag inte spränga
något i luften för det ringer
så förskräckligt i öronen.
Om ni kan hitta dom så
får ni använda min tunnel.
- Har du någon aning om var du
kan ha tappat dom då, frågade jag.
- Nej men jag var bortåt Arvids hus
häromsistens och sprängde lite för
jag behövde småsten till min grusgång.
Sedan dess är dom borta.
- Vi kanske skulle prata med Arvid
om han sett till dom, sa Mia.
- Ja det kanske kunde vara en bra ide’,
han bor en bit bort åt det
hållet, sa Lola och pekade.

NEXT.

© Copyright j. johansson.