Vi fortsatte framåt med största
möjliga försiktighet. Efter en stund
kunde vi på håll se ett stort berg.
- Där är berget som vi måste igenom, sa jag.
- Hoppas vi får använda tunneln,
sa Mia, för över berget kommer vi aldrig.
- Nej det har du rätt i, svarade jag.
Vi fortsatte och efter ytterligare en
stund kom vi fram till en stolpe och
på den hängde en tratt i en krok.
Innan vi hann fundera på varför
tratten hängde där rasslade den till.
Jag tog av den från kroken och
då hördes en knastrig röst som sa:
- Stopp å belägg och hejda er lite va.
Här kan ni inte springa runt
hur som helst. Som tur är spränger
jag ingenting idag för mina
öronkåpor är försvunna.
Jag sprängde ett par gånger utan
dom men det blev ett väldigt pip i
öronen så det kunde jag inte
fortsätta med. Vad heter ni då,
undrade rösten i tratten.
- Mia och Kaj, svarade vi.
- Tala i tratten för hundra gubbar, sa rösten.
- Mia och Kaj, sa vi högt och tydligt.
- Tala högre för det piper
så förbenat i öronen, sa rösten.
- Mia och Kaj, skrek vi det
värsta vi kunde rakt in i tratten.
- Ni behöver väl inte skrika.
Jag är väl inte döv heller, sa rösten.
Vänta där så kommer jag
och tar en titt på er.
Sedan rasslade det till i
tratten och så blev det tyst.
Det dröjde inte länge innan det
kom en stol gående med ben
höga som hus och i stolen
satt en gumma med en
hjälm på huvudet.
När stolen var framme blev
stolsbenen kortare och kortare tills
dom såg ut som benen på en helt vanlig stol.
NEXT.
© Copyright j. johansson.