Vi turades om att så snällt vi
kunde be grinden öppna sig
men ingenting hjälpte.
Grinden öppnade sig inte en millimeter.
- Vad gör vi, sa Mia.
Jag blev lite sur och skrek:

- NU ÖPPNAR DU DIG INNAN
JAG BLIR RIKTIGT ARG.

Grinden började skaka som
om den blivit rädd, sedan öppnade
den sig sakta med ett gnisslande ljud.
- Skynda dig, sa jag till Mia,
innan den stängs igen.
Vi sprang och precis när vi smitit
igenom stängdes den med en
smäll som lät oss förstå att den
inte gillade att man skriker åt den.
- Grinden blev nog sur på oss, sa Mia.
- Ja, men vi kunde ju inte stå där
och be snällt hela dagen att
den skulle öppna sig.
- Nej det är ju sant, sa Mia.
Kullarna framför oss sträckte sig
så långt vi kunde se.
Som tur var så fanns det en stig att följa.
Efter en stund kunde vi på
håll skymta ett hus.
När vi närmade oss såg vi att hela
utsidan av huset var klätt
med ull i olika färger.
Det stod en figur utanför som
höll på att klippa ett av sina får.
- Sätt er på bänken där borta
tills jag klippt färdigt, sa han.
Bänken var klädd med ull
och riktigt bekväm.
Det gick får och betade
överallt runt huset.
Det som var märkligt med
dessa får var färgen.
Dom var inte vita eller svarta utan
hade regnbågens alla färger.
Gula, röda, blå, gröna, ja alla färger
du kan komma att tänka på.

NEXT.

© Copyright j. johansson.