- Vi fortsätter, sa Mia.
När vi kom till andra sidan ön fanns
också en bro som liknade den
vi varit tvungna att krypa över.
- Mina knän klara inte att
krypa över en bro till, sa Mia.
- Inte mina heller, svarade jag.
När vi nästan var framme vid bron
sjönk den ner i sanden och försvann.
- Va nu då, sa jag. Var tog bron vägen.
- Jag ser en skylt där borta, sa Mia.
vi går dit och läser vad det står.

”Blunda och viska mitt namn
vid stubben som liknar en stol
så får vi se om ingen kommer.”

- Vi går tillbaka till stubben, sa Mia.
- Men vi vet ju inte vilket
namn vi ska viska, sa jag.
- Det får vi fundera på
under vägen, sa hon.
När vi kom fram till stubben frågade jag:
- Har du kommit på något namn.
- Ja jag tror det, sa Mia.
- Vilket då, frågade jag.
- Ingen, svarade Mia.
- Ingen, det är väl inget namn.
- Här kanske det är det, svarade hon.
Det skadar ju inte att prova.
Jag räknar till tre, sedan viskar vi
”Ingen”
och blundar. Ett, två, tre…
”Ingen”
viskade vi samtidigt och blundade.

”POFF ”,

NEXT.

© Copyright j. johansson.