- Jag tänkte att vi kunde lyssna i
snäckörhänget som vi lånade av Snäckelina.
Har vi tur så kanske det susar högre
när vi närmar oss det andra örhänget.
Funkar det så har vi ju en chans att hitta det.
- Tja, sa jag. Vi kan ju alltid prova.
Vi gick ner till stranden och Mia satte
snäckörhänget i det öra hon hörde bäst på.
- Hörs det något, frågade jag.
- Hur ska jag kunna höra
något när du pratar. Tyst nu.
- Ja, ja, svarade jag, men
säg till om du hör nåt.
Vi gick åt ena hållet en stund
men Mia skakade på huvudet.
- Jag hör bara ett svagt brus.
Vi vände och gick åt andra hållet men
det var bara samma svaga brus.
- Vi får leta ändå. Kanske vi har
tur och hittar det, sa jag.
Vi gick runt hela sjön och letade.
Ett varv. Två varv.
När vi gått runt sjön en tredje gång, sa Mia:
- Nu har vi letat överallt utan att hitta det.
Vi får helt enkelt ropa på Snäckelina
och säga att här inne finns det inte.
Kanske har hon tappat det i sin trädgård.
- Ska vi inte äta lite innan vi
ropar på henne, sa jag. Det knorrar
så förskräckligt i magen.
- Jo det gör vi, svarade Mia.
Jag tog upp den magiska påsen och sa:
- Blir det bra med köttbullar å potatismos.
- Det blir perfekt, svarade Mia.
Efter att ha ätit ropade vi på Snäckelina.
När hon kom in så sa jag:
- Vi har letat överallt runt sjön
men inte hittat ditt örhänge.
NEXT.
© Copyright j. johansson.