- Det blir inte lätt att hitta, sa Mia.
Det kan ju ligga var som helst runt sjön.
- Jo, det är riktigt och det är
därför jag ber er om hjälp.
Vore det lätt att hitta
skulle jag väl inte fråga.
- Nej det är ju sant, sa jag.
Vi stod tysta en stund, sedan frågade Mia?
- Om vi ska hjälpa dig så har vi ett önskemål.
- Jaså, sa Snäckelina, vad är det då.
- Jo vi skulle vilja låna det
snäckskalsörhänge som du har kvar.
- Ja det skulle väl kunna gå bra,
sa hon och hämtade örhänget.
- Slarva inte bort det bara.
- Det ska vi inte göra, svarade Mia.
- Nej nu ska jag inte störa er i ert letande.
Jag går ut och påtar lite i min snäckrabatt.
Dörren låser jag så att ni inte smiter,
men vill ni mig något så ropa bara.
När hon gått och låst
dörren efter sig, sa jag till Mia:
- Hur ska vi kunna hitta örhänget.
Det är ju omöjligt.
- Jag har en idé som jag skulle
vilja prova, sa Mia.
- Har du, sa jag. Vad är det då.
- Jo jag tänkte att eftersom Snäckelina
nog har haft örhängena i öronen i
många år så kanske dom saknar varandra.
- Vilka då, frågade jag.
- Snäckskalen i örhängena förstås, sa Mia.
- Men snäckskal pratar inte, sa jag.
- Nej det gör dom inte, men dom susar.
- Jaha, och…., sa jag.
NEXT.
© Copyright j. johansson.