Hela huset var byggt av snäckskal.
Massor av snäckskal.
Om man lyssnade noga kunde
man höra hur det susade
och brusade i dom.
Om du någon gång lagt örat
intill ett snäckskal så vet du hur det låter.
Lite som vågorna på en strand.
Innan vi var framme vid huset öppnades
dörren och en gumma blev synlig.
- Ni trodde väl inte att ni skulle
kunna smita förbi utan att jag
skulle märka det. Mitt snäckhus talar
alltid om för mig när jag får besök.
Men stå inte och vrid er utan
kom in vetja så får vi språkas vid.
När vi kom in så trodde
vi att vi gått ut igen.
Mitt i rummet var det en sjö som
var större än en fotbollsplan och
runt sjön var det fina sandstränder.
- Hu… hur är det möjligt stammade jag.
Hur kan du få plats med allt detta i ditt lilla hus.
- Det är inte alls så svårt, sa Snäckelina.
Vi blev bara nittiotvå gånger mindre
när vi gick in i mitt snäckskalshus.
Är det inte vackert.
- Jo väldigt, svarade Mia, men vi ska
inte störa längre utan fortsätta vår färd.
- Sakta i backarna nu och håll hårt
i bromsen va, sa Snäckelina.
Har ingen talat om för er att
snäckberget kommer ingen förbi
utan att göra Snäckelina en tjänst.
Gör ni inte det så måste jag
tyvärr förvandla er till... snäckskal.
Vad säger ni, vill ni höra vad jag
behöver hjälp med eller ska
jag förvandla er nu med det samma.
- Tala om vad vi ska göra så
ska vi försöka hjälpa dig, sa jag.
- Jo det är nämligen så att jag
har tappat mitt ena snäckskalsörhänge
och kan inte hitta det.
NEXT.
© Copyright j. johansson.