På den stora porten satt
en liten skylt där det stod:
”Här bor den blygaste kungen
av dom alla. Knacka så tyst
ni kan men så hårt att det hörs.”
Vi gjorde som det stod på skylten.
Portarna öppnade sig långsamt
och helt ljudlöst. När vi stigit in
så stängdes de lika ljudlöst och
det blev kolsvart. Vi stod där i
mörkret och hörde en röst säga:
- Någon måste byta av mig,
jag är helt färdig.
- Ja, ja. Sluta tjata, svarade en
annan röst, jag kommer. Flytta
på dig så att jag kan sätta mig.
Vi såg fortfarande ingenting men
snart började det att surra
lite svagt. Ljudet blev högre och
högre och sakta men säkert
blev det ljusare och ljusare och
efter en stund var det lika ljust
som om det vore utomhus en
vacker sommardag. Surrandet som
hördes kom från en trampcykel.
På cykeln satt en farbror med långt
skägg och trampade. Cykeln rörde sig
inte fast han nu trampade för fullt.
Från dynamon som satt på
framhjulet var två sladdar fastsatta.
De ledde till en stor glob mitt i
taket som påminde om en
liten sol. Kungen satt längst
bort i den stora salen och utmed
väggarna stod alla de som
ville träffa honom. Vi fick gå
fram till ett skrivbord där vi
lämnade namn och skonummer.
Kungen tyckte av någon anledning
att skonumret var lika viktigt
som namnet. När vi gjort det
fick vi var sin liten sten att
hålla i handen.
- När den blir varm så är det
er tur att gå fram till Kungen,
sa hon som satt vid skrivbordet.
- ”Nästa”.
NEXT.
© Copyright j. johansson.