- Ja, allt är mycket märkligt, svarade jag.
Vi hade minus 22 men inte så mycket snö
där jag bor. Vad ska vi hitta på nu då.
- Vet inte, svarade Mia, men jag tror att
det går en stig där borta. Vi kanske skulle
prova att följa den.
- Vi har väl inte så mycket annat att
välja på, svarade jag, vi måste ju försöka
ta reda på vad vi gör här.
När vi nästan var framme vid stigen
tvärstannade jag och Mia som gick
tätt bakom hann inte stanna utan
gick rakt in i mig.
- Vad gör du, sa hon förvånat.
Varför stannar du.
- Tyst, sa jag. Hör du också något.
Mia lyssnade och ja, hon hörde det
också. Det lät som någon som sjöng:
”Att knyta knutar titt som tätt,
det tycker jag är mycket lätt”.
- Kom, sa jag och tog Mia i armen.
Vi gömmer oss bakom stenen där borta.
Nu hördes det tydligt att det var någon
som sjöng. Vi kikade fram och en bit
bort på stigen kom en pojke.
Då och då stannade han, tittade sig
omkring och ropade.
- Hallå, är det någon där.
Vi tittade på varandra och Mia viskade:
- Jag tycker att vi ligger kvar
bakom stenen.
- Ja det gör vi, viskade jag.
Pojken satte sig på en gammal stubbe.
- Nej så här kan vi inte hålla på.
NEXT.
© Copyright j. johansson.