Vi tog bort händerna för öronen
och nu kunde vi höra
varandra som vanligt igen.
- Tack så mycket, tjoade Dur
och Moll i kör och hoppade runt.
- På tal om Lina Lilltrumma, sa Mia
när systrarna lugnat ner sig.
Det kan inte vara så att
hon ville byta till sig något av er.
Systrarna vred och vände
på sig och såg skyldiga ut.
Dessutom hade de något i
munnarna som de sög på.
Det luktade mint.
- Till exempel en silverdosa med
mintpastiller i, sa jag.
- Det kan väl hända, sa Dur.
- Det kan mycket väl hända, sa Moll.
Vi berättade att Kungen blivit
av med en del saker,
bland annat en silverdosa
med mintpastiller i.
- Jösses, sa Dur.
- Ja jösses, sa Moll.
Vi bytte till oss den om vi
lovade att inte sjunga innan
Lina Lilltrumma lämnat dalen.
- Men hur kan man se om
det är Kungens då, frågade Dur.
- Ja hur kan man se det, sa Moll.
- Om det är Kungens så har
han skrivit det inuti dosan, sa Mia.
Moll tog upp en vacker silverdosa
ur sitt kläde och räckte över den.
Mia öppnade locket och på insidan stod det.
”TILLHÖR KUNGEN OCH INGEN ANNAN.”
Mia sträckte fram dosan så att
både Dur och Moll kunde se vad
det stod. De blev helt förtvivlade.
- Kungen blir nog väldigt sur på
oss när han får veta att det var vi
som hade hans silverdosa, sa Dur.
NEXT.
© Copyright j. johansson.