sjunka och jag tog ett jättesprång
för att landa på andra sidan.
När jag pustat ut en stund började
jag stampa i marken och
bron visade sig återigen.
Först var Mia bara en liten prick
därborta och jag tänkte att jag
måste orka stampa tills hon kommit över.
Hon närmade sig alltmer för att
till sist komma fram.
Vi lade oss raklånga på
marken och pustade ut.
- Vi klarade det, sa Mia.
- Ja men det var tur att bron
inte var längre, sa jag.
- Ska vi inte äta något innan
vi fortsätter, föreslog Mia.
- Bra ide’, svarade jag.
När vi ätit klart följde vi stigen
en stund innan det började mörkna.
Jag tänkte att det nog skulle vara
skönt att sova en stund och vips
så stod det pyttelilla blå
huset vid sidan av stigen.
- Vi gör väl som vi brukar göra,
sa Mia och det gjorde vi
och så blev det morgon igen.

NEXT.

© Copyright j. johansson.