Och förresten har jag ju inte
träffat den en enda gång
med mina pilar så den är
ju inte det minsta bucklig.
Sture blängde ilsket på sin bror.
- Tja, sa jag, så skulle vi ju
kunna göra men då får du
lova mig en sak först.
- Ja, vad är det, undrade Viljam.
- Du måste lova att sluta
öva prickskytte på bror din.
- Jag lovar på heder och
samvete, svarade Viljam.
Hans bror såg lättad ut.
Mia lade ner kronan i ryggsäcken.
- Ja, vi ska väl fortsätta på vår färd.
- Ni vill inte följa med upp i kojan
och kolla på utsikten då, sa Sture.
Man ser jättelångt.
- Jag tror att vi hoppar över det,
svarade jag.
Har lite svårt för höjder och så.
- Jag förstår, sa Viljam, men
har ni vägarna förbi är
ni mer än välkomna.
- Tack, det ska vi komma ihåg, sa Mia.
- Följ bara stigen så kommer ni rätt, sa Viljam.
- Ja just det, sa Sture, följ bara stigen.
- Det var ju det jag sa, sa Viljam.
- Ja just det, sa Sture.
Viljam blängde på Sture
så han sa inget mer.
Mia och jag tittade på varandra
och så fortsatte vi vår färd.
Skogen var väldigt tät till en
början men ju längre vi
gick ju glesare blev den.
Till slut var vi ute och både
Mia och jag pustade ut.
- Det blev en lång promenad idag, sa jag.
- Verkligen, sa Mia
NEXT.
© Copyright j. johansson.