- Det låter inte alls bra, fortsatte Viljam,
men följ med till vår enkla koja
högt upp bland träden så
får vi språkas vid ordentligt.
De började gå och Mia och jag hakade på.
Efter en stund kom vi fram till det som
måste vara det högsta trädet i skogen.
- Här bor vi, sa Viljam och pekade uppåt.
Mia och jag tittade men vi kunde
inte se någon koja.
- Den ligger så högt upp att
den inte går att se från marken,
sa Sture tyst.
- Innan vi bjuder in er till vår koja
så måste jag få visa er hur
skicklig jag är med min
båge och min pil, sa Viljam.
Hans bror suckade tungt.
Nu kunde vi se att Sture var
alldeles rödprickig i ansiktet
och speciellt i pannan.
- Måste jag, frågade han och
tittade på bror sin.
- Ja det måste du, svarade Viljam.
Sture gick bort till stenen en bit
bort med tunga steg och ställde sig.
- Glöm inte huvudbonaden, ropade Viljam.
Mia och jag kunde se att Sture
tog upp något från stenen
och satte på sitt huvud.
- Det ser ju ut som en krona,
viskade Mia till mig.
- Kan det vara Kungens krona,
viskade jag tillbaka.
Viljam avbröt oss genom att säga:
- Kolla nu noga. Jag kommer nu
att från tolv meters håll skjuta
bort det brorsan har på sitt huvud.
Han satte en pil i sin bilbåge
och spände den långsamt.
- Får jag be om största… möjliga… tystnad.

NEXT.

© Copyright j. johansson.