Samtidigt flyttade han ryggsäcken som
stod bredvid honom och ställde den bakom
stenen så att vi inte skulle se den.
- Vad har du i ryggsäcken som du
försöker gömma bakom stenen, sa Mia.
- Ingenting särskilt, sa Träskjohan.
Ingenting särskilt alls.
- Ja men va bra då, sa jag, då
kan vi kanske få titta i den.
- Näää det går nog inte så bra,
svarade han.
- Jaså ,varför inte det då, frågade Mia.
- Näää för att… för att…
för att det kan vara farligt.
- Vadå farligt, sa jag.
- För att den bits ibland och ibland
skriker den så att öronen håller på att
ramla av och i sällsynta fall äter den
helt enkelt upp den som tittar i den.
- Nu ljuger du allt, sa jag.
Ta fram ryggsäcken nu så att vi får titta i den.
- Måste jag det, sa Träskjohan.
- Ja det måste du, sa Mia bestämt.
Han lyfte försiktigt fram ryggsäcken
och ställde den framför sig.
- Varsågoda och titta då,
sa han med ett listigt leende.
- Ånej, sa jag, du får öppna säcken.
- Jag törs inte, sa Träskjohan.
Tänk om den äter upp mig.
- Ta pinnen som ligger där
borta och öppna med, sa jag.
- Okey, okey, sa han och hämtade pinnen.
När han närmade sig ryggsäcken
började den morra.
Han petade försiktigt upp locket men
plötsligt högg ryggsäcken tag i pinnen
och slängde iväg den.
- Där ser ni då, sa han. Den är rent livsfarlig.

NEXT.

© Copyright j. johansson.