När vi vaknade nästa morgon var
varken Mia eller jag på speciellt
bra humör. Stanna här tills
någon annan stackare går
vilse och blir tvungen att stanna.
Jag funderade så att det knakade
och det såg Mia.
- Vad tänker du på.
- Jag kom just på en sak, sa jag.
Vi skulle kunna prova att gå
baklänges på stigen.
Mia såg tveksam ut men sedan
sken hon upp.
- Det skulle ju kunna funka.
Kom så provar vi.
Vi gick upp för den långa
ringlande trätrappan och när vi
var nästan uppe rullade stenen
undan så att vi kunde komma ut.
Det var en gråmulen dag
med regn i luften. Vi ställde oss
på stigen och började gå
baklänges och… det funkade.
- Hurra, skrek Mia.
- Yes, yes, ropade jag.
Vi kommer härifrån.
Eftersom vi gick baklänges så
tog det oss hela förmiddagen
att komma tillbaka till det ställe
där vi gått fel.
- Nu fortsätter vi på den rätta
stigen, sa Mia.
- Ja det gör vi, sa jag.
När vi gått några meter åt rätt
håll vände jag mig om och
till min stora förvåning fanns
inte den konstiga stigen kvar.
- Titta Mia, sa jag, stigen har
försvunnit.
Mia vände sig om och
när hon såg att den var
borta sa hon:
- Det är ju toppen, nu behöver
ingen gå vilse på den stigen mer.
Jag lyfte på sköldpaddans skal,
tog fram pergamentrullen
och så började vi att läsa.
NEXT.
© Copyright j. johansson.