Till slut kom jag fram till
den stora stenen och lutade
mig mot den med gråten i halsen.
Jag kände hur stenen började
röra sig och hoppade snabbt åt sidan.
Där stenen legat uppenbarade
sig ett hål i marken och ur hålet
kom det upp en varelse jag
aldrig sett förut.
Stripigt långt hår, knölig näsa,
ringar i öronen och fötter stora
som… som ja, väldigt stora
helt enkelt. Först blev jag
rädd men han såg snäll ut
trots sitt utseende.
- Varför står du här och gråter.
Kom in vetja.
När vi klättrat ner och satt oss
vid bordet sa jag som det var
att jag gått vilse och inte kunde
gå tillbaka på stigen.
- Jag gick också vilse en gång i tiden,
sa Mooku som var hans namn.
Vad heter du då min lilla flicka.
- Annelie, svarade jag.
Så här är det Annelie, för att
jag ska komma härifrån behöver
det komma någon hit,
då bryts förtrollningen.
- Men, men det betyder ju att
jag måste vara kvar här sa
Annelie med gråten i halsen.
- Ja så är det, så är det,
svarade Mooku, men du ska
inte vara ledsen för här
finns både mat och dryck.
I skåpet där borta finns
allt du kan behöva.
Jag skulle så gärna låta dig
följa med men gör jag det
så blir både du och jag kvar här.
Med de orden hakade han ner
ryggsäcken som hängde på en
krok på stenväggen, tog vandringsstaven
som stod lutad mot skåpet och sa:
- Farväl, farväl, sedan var han borta.
Mia och jag såg på varandra
med gapande munnar.
NEXT.
© Copyright j. johansson.