Precis när jag skulle fråga Mia om vi
inte skulle vända såg vi någon längre
bort på stigen. Det var en gumma som
rensade ogräs i sin lilla rabatt.
När vi var framme hostade jag till och
gumman vände sig förvånat om.
- Va nu då, får jag främmande så här
mitt på blanka eftermiddagen. Det är
sannerligen inte varje dag som någon
har vägarna åt det här hållet.
Vad kan ni ha för ärende då, frågade hon.
- Vi är på väg till staden där
Kungen bor, sa jag.
- Vi tog till vänster nere vid ån, tillade Mia.
- Ack, ack, ack, skrockade gumman.
Ni skulle gått till höger.
Till höger skulle ni ha gått.
- Nåväl sa jag, då är det väl bara för
oss att vända om och gå tillbaka.
- Ock, ock, ock, kraxade gumman
och tog sig om hakan, om det vore
så enkelt ändå.
- Vad är problemet då, frågade Mia.
- Den stig ni valt finns inget tillbaka på.
Det går bara att gå hitåt men inte ditåt,
sa gumman och pekade åt det håll vi
kommit från. Det är en envägsstig, därför
har jag tvingats att bo här ända sedan
jag som liten flicka gick vilse. När jag
försökte gå tillbaka så gick det inte.
Jag kom ingenstans så jag var tvungen
att fortsätta åt detta håll och nu bor
jag här där stigen slutar.
Vi tittade oss omkring men kunde inte
se någonstans där det skulle gå att bo
och där stigen slutade fanns bara
en stor sten.
- Nu ska ni följa med mig så ska ni
få något att äta, sa gumman.
Mia och jag tittade på varandra
och Mia sa:
- Vi skulle vilja prata lite på tu
man hand om det går bra.
NEXT.
© Copyright j. johansson.