Efter ett stund kom vi fram till en
liten glänta full av gamla ekar.
Där i mitten hade pojken sitt hus
som han kallade det men vi tyckte
nog att det mest liknade…,
ja ett fallfärdigt ruckel rätt och slätt.
- Va fint hus du har, sa Mia för
hon ville vara snäll.
- Ja verkligen, sa jag men kunde
knappt hålla mig för skratt.
- Det är väl inte världens finaste
men jag är stolt att kunna säga att
huset inte innehåller en enda spik.
Allt är ihopsatt med rep, men ni
behöver inte se så oroliga ut.
Det kommer att hålla i många år.
Med dom orden öppnade han dörren.
- Var så goda och stig in.
Vi tittade på varandra, Mia och jag,
tog var sitt djupt andetag och klev
på eftersom det hade varit ofint
att säga nej. Dessutom var vi
väldigt nyfikna på vad Knut hade
att säga. Vi kunde bara hoppas
att huset inte skulle rasa ihop.
- Varsågoda och sätt er.
Vi tittade oss förundrat omkring.
Allt var fastknutet med rep i taket.
Stolarna, bordet, sängen, byrån,
skohyllan, allt. Till och med spisen.
- Men stå inte bara där, sätt er.
Vi satte oss försiktigt i stolarna.
Det knakade och gnisslade men
dom höll. Knut ställde fram choklad
och smörgåsar. Vi högg in och det
smakade riktigt gott. När vi ätit
dukade Knut av och kom och satte sig.
NEXT.
© Copyright j. johansson.